Black Sheep

Då var det äntligen dags igen för en av FMKs härliga MC-turer. Jag prioriterar numera dessa turer över allt annat eftersom det alltid är så roligt att åka med detta gäng. Inte en enda gång har jag önskat att jag skulle ha stannat hemma istället.

 

Förra året var vårturen arrangerad av FMK i Norge och den resan kommer jag aldrig att glömma. Tanken var att norrmännen skulle åka med på vår tur som arrangerades i Sverige detta år, men det krockade med något annat så ingen av dem kunde komma tyvärr. Det är tråkigt, men samtidigt gör det inget för oavsett vem som kommer med så blir det roligt ändå vilket jag tycker kännetecknar dessa turer med FMK.

 

Den här gången skulle vi åka runt i Bergslagen och det var Thomas och Erik som hade arrangerat resan. Samling var vid bensinstationen i Bålsta och därifrån tuffade vi sedan vidare ut på nya äventyr. Anders och Max var inte med den här gången och de brukar i vanliga fall stå för sport-gruppen. Nu fick Fritz istället ta över ansvaret eftersom han var den som hade GPS och där med hittade. Vädret var dock inte på vår sida den första dagen vilket resulterade i att regnställen åkte på ganska omgående. Jag hade dock inga vattentäta vantar eller skor så efter ett tag var jag dyblöt på dessa ställen. Som tur var hängde inte regnet med oss hela vägen till Hällefors. Det avtog efter en stund och tillsist vågade en del av oss skippa regnstället.

 

 

Längst resans gång stannade vi till vid olika platser för att antingen sträcka på benen, fika, lyssna på ett kulturinslag, äta lite mer mat osv. Kulturinslagen är något som jag uppskattar under dessa turer eftersom jag då lär mig något nytt om platsen som vi besöker. Dessutom brukar det alltid vara lite rolig info som dyker upp. Under den här turen hade jag fått den stora äran att presentera lite information om Grythyttan på söndag morgon.

 

Under ett tillfälle då vi intog lite mat vid Ramnäs började jag och Fritz prata jobb. Fritz undrade om det verkligen var så roligt att arbeta med gamla människor. Han var helt enkelt skeptisk.

Jag: Nä jag har inga problem med att vara med gamla människor. Märks inte det?

Det tog ungefär två sekunder för Fritz att förstå att jag menade honom när jag sa det där, medan övriga runt om mig som hörde satt och höll sig för skratt.

 

Tillslut kom vi i alla fram till Hällefors där vi skulle övernatta på ett vandrarhem. Vi brukar alltid ta in på vandrarhem under dessa turer vilket jag tycker fungerar väldigt bra. Vi behöver bara en plats att parkera våra motorcyklar på, sova och äta sen är det bara att dra vidare. Enkelt och smidigt, dessutom är det ganska så udda ställen som vi besöker, ställen som jag aldrig skulle ha hittat själv. Ett nytt sätt att upptäcka Sverige på helt enkelt med underbart sällskap och rolig MC körning.

 

 

 

Nästa dag behövde vi inte packa ihop alla våra saker eftersom vi skulle sova på vandrarhemmet igen. Vädret var inte på topp så det blev regnställ på. Mina handskar var blöta från gårdagen vilket betydde att det blev svinkallt efter ett tag. Jag var nog långt ifrån ensam om att frysa. Färden gick mot Siggebohyttan, Lisselboda, Röda Jorden, Riddarhyttan, Grängesbergs Motor & Nostalgimuseum och sen tillbaka till Hällefors igen. Dagen blev mycket intressant vill jag lova. Vädret blev bättre när vi var vid Röda Jorden som var en mer än 2000 år gammal plats för järnframställning av rödjord mitt i skogen. Nu hoppade jag och pappa ur våra regnställ och inväntade på att vägen skulle börja torka upp så att det gick att hålla ett lite högre tempo.

 

 

Efter Riddarhyttan fick vi äntligen dra iväg med sportgruppen. Pappa tog täten medan jag och Fritz jagade efter tillsammans med några till bakom oss. Allt gick bra och det var superkul tills vi kom till en kurva där jag missbedömde hur skarp den var. Helt plötsligt for pappa iväg åt höger och jag hade lite för hög fart samt låg fel för just en sådan sväng. Jag bromsade men det räckte inte. Jag han tänka att nu går det här åt helvete och sen såg jag en bild av hur jag flög av motorcykeln i diket samt hur ont det skulle göra och allt som skulle gå sönder på både mig och hojen. Men jag hade en jävla tur. Det var inget dike framför mig utan en form av ojämn väg som var belagd med grova stenar. Jag tror att det var en väg tänkt för maskiner som skulle hämta träd inne i skogen, det vill säga Skotare. Den hade samma färg som asfalten, därav orsaken till att jag inte uppfattade hur vägen gick innan det var för sent. Jag är glad i detta ögonblick att min hoj är av en street modell vilket betyder att den klarade sig bra ute i terrängen där jag hoppade och far som en skogstokig groda. Jag fick ner hastigheten lite till och lyckades vända hojen tillbaka mot vägen igen. Här stöter jag på nästa problem i form av en cyklist som låg i kollisionskurs med mig. Jag gör allt jag kan för att undvika att träffa honom men mer än så kan jag inte göra. Den förskräckta cyklisten kastar sig av cykeln och tar med sig den längre upp i diket. Jag missar honom precis och lyckas tillsist stanna. Jag vänder mig om och frågar om det gick bra för honom och får svaret: Vi hade båda tur! Efter det fortsatte jag att åka, men långt ifrån med samma hastighet som tidigare. Det räckte även inte med att jag höll på att plocka en cyklist, mitt i en kurva håller jag även på att smälla in i ett par som var ute och gick med sina två hundar. De genade över vägen precis när jag kom. Som tur var hade jag inte mycket till fart och kunde lätt undvika dem, men nu hade jag tröttnat på ”nära ögat” incidenter. Den sista biten fram till Grängesbergs Motor & Nostalgimuseum åkte jag lugnt och fint nästan sist i MC-kön som FMK bildade.

 

Väl framme vid Grängesbergs Motor & Nostalgimuseum kom Fritz fram till mig. Fritz hade sett när jag var nära att klippa cyklisten och han gav en helt underbart målande beskrivning på hur cyklistens ansiktsuttryck såg ut när han insåg att jag var på väg rakt mot honom. Cyklistens ansiktsuttryck påminde om tavlan ”Skriet”. Hade han bara haft händerna på varsin sida om ansiktet så hade det varit en perfekt avbildning. Jag kan verkligen inte sluta skratta när jag jämför cyklisten med tavlan, jag undrar om cyklisten har lika roligt åt vår närkontakt som jag har nu i efterhand. Om inte annat är det i alla fall en jävligt bra historia som han kan återberätta.

 

 

Nu en liten målande beskrivning av museét som vi var på.

Grängesbergs Motor & Nostalgimuseum erbjuder en nostalgisk överblick över föremål och miljöer från 1920-talet och framåt. Museét har olika teman, bl.a. bilar, motorcyklar, mopeder, utombordare, flygplansmotor, kameror och film, radio, öl och bryggeri samt skog och skogsbruk. En av huvudattraktionerna är utställningshallens veteranbilar. På friområdet bakom museét finns en stor riksbekant samling entreprenadmaskiner såsom lingrävarmaskiner, väghyvlar, brandbilar, traktorer och äldre bruksmaskiner. I museét finns även rekonstruktioner av kompletta miljöer som en bilskola från 1930-talet och ett antal butiker och affärer från samma tid samt en komplett bilverkstad från 1950-talet. I avdelningen för kamera och film finns äldre fotoapparater, filmprojektorer och föremål som har anknytning till detta tema, även ett mörkrum kan beskådas.

 

Gubben som bland annat drev det här museet var helmysig. Ni skulle ha sett vad han njöt av att stå och berätta om de olika maskinerna som fanns på friområdet. När vi kom fram till en lingrävarmaskin av modell Åkerman 300 frågade gubben om någon visste hur motorn fungerade på den maskinen. Karl gav sig på ett försök till att besvara frågan, men han hade inte helt rätt. Gubben fyllde i och berättade att motorn startade med hjälp av bensin för att sedan gå över till diesel. Här kunde inte Thomas låta bli utan drog till med ett halvretsamt: Så det så! Riktad till Karl som följdes av skratt från hela gruppen. Efter en liten demonstration av Åkerman 300 som fungerade helt perfekt fick vi gå runt på området och se oss omkring. Det fanns mycket att titta på, nästan så att jag inte viste vart jag skulle lägga fokus på eftersom vi hade begränsat med tid. Jag kan varmt rekommendera detta ställe om ni vill uppleva lite nostalgi samt titta på häftiga saker.

 

 

Efter detta for vi till Hällefors igen där det blev grillning följt av samvaro. Thomas och Erik hade framställt en enkät som vi hade fått fylla i och nu skulle resultatet läsas upp. Thomas tog informationen på engelska eftersom vi hade med oss Janos från Ungern. När Thomas läste upp hur många som tyckte si och så kunde inte pappa låta bli att säga ”Two points” a la eurovision vilket lockade till skratt samt till att Thomas hakade på och fortsatte i den andan. När vi sedan kom till boendefrågan där de tre olika alternativen var vandrarhem, pensionat och hotell fastnade Thomas på pensionat. Han frågade oss vad det heter på engelska och fick svaret: a little bit better. (Än vandrarhem alltså :P) Kvällen fortsatte sedan i sann FMK anda och jag gick och la mig vid 22 tillsammans med en del andra. Det blir oftast att vi avslutar kvällarna tidigt eftersom det alltid är uppstigning innan 7 på morgonen. Så är det när man åket motorcykel med försvaret ;)

 

Nu var det alltså sista dagen så det var bara till att plocka ihop allt och förbereda oss på avfärd. Första stoppet var Grythyttan där jag skulle hålla i en infopunkt. På vägen dit lyckades jag klanta mig igen. Min hjärna hade inte vaknat riktigt än vilket resulterade i att jag inte kopplade varför motorcykeln framför mig stannade vid en korsning där vi skulle svänga höger. Jag kör upp bredvid motorcykeln och är på väg ut i korsningen när jag plötsligt inser att orsaken till att de stannade var på grund av bilen som kom till vänster. Jag gör en tvärnit samtidigt som motorcykeln är lite lutad vilket resulterar i att jag inte orkar hålla hojen uppe. Ner i backen åker den och jag vänder mig om till ledet av motorcyklister bakom mig och gör en segergest. En man som stod och tittade på när vi kom åkandes springer fram till mig och hjälper mig upp med motorcykeln. Jag tackar och bokar och sen åker vi vidare. Väl framme vid Grythyttan kommer många som såg vad som hände fram till mig och frågar hur det gick samt tittar på hur min motorcykel klarade sig. Som tur var har jag mina välbehövda kraschpuckar på hojen vilket räddar den vid tillfällen som dessa. Inga nya skador alltså förutom på pucken och lite på styret samt backspegeln. I vanliga fall brukar man få skämmas när detta händer men alla var snälla mot mig och jag fick kommentaren att jag la ner hojen så snyggt, det såg inte alls ut som att jag tappade den. Janne sa till och med: Ska man lägga ner hojen så ska man ju göra det med stil och det gjorde ju du. Sen när jag stod framför hela gruppen och skulle läsa min infopunkt kom Thomas fram och la armen om mig och sen sa han till hela gruppen: Nu är det så att Emelie och jag leder med två. (Vi har tappat våra cyklar två gånger alltså ;))

 

 

Efter Grythyttan åkte vi mot Pershyttan där Fritz kom fram till mig och bjöd på choklad samtidigt som han sa: Du behöver lite omvårdnad. Tack vad gulligt :) Janne blev lite avundsjuk och funderade på om han också skulle lägga ner sin hoj så att även han fick choklad, men Fritz bjöd honom ändå. :))

 

 

Nu var det endast två stopp kvar på denna resa. Nora där vi åt den berömda Nora glassen som var väldigt god faktiskt, och sen Arboga där vi avslutade själva resan med separationsångest som följd. Det är aldrig roligt att skiljas från det här gänget men jag kan alltid se fram emot nästa resa för jag vet att den kommer att bli minst lika rolig. Jag, pappa och Fritz åkte tillsammans med några till ur gruppen mot Stockholm. Var efter vi närmade oss hemmet blev vi färre och färre ur den gruppen då alla vek av till sina respektive hem. Tillsist var det bara jag och pappa kvar.

 

 

Och så avslutades ännu en tur som gav fina minnen. Nu är det bara att gå runt och se fram emot Höstturen då fler minnen kommer skapas.

Nu har jag sett denna film på bio tre gånger. Det betyder alltså att den var riktigt bra. Varför just tre gånger? Jag ville se filmen på bio, därav första gången. Andra gången ville jag bara se den igen eftersom jag tyckte att den var så bra. Jag brukar dessutom hitta en massa nya detaljer desto fler gånger jag ser en film. Efter andra gången upptäckte jag att det kom en promo till uppföljaren mitt bland sluttexten som jag hade missat första gången. Var bara tvungen att berätta för Jesper som då blev besviken för att jag hade sett filmen igen utan honom. Han ville också se den igen därför hängde jag med och såg filmen en tredje gång. Jag lovar er att filmen var lika bra även efter tredje gången. Det roligaste var nu att invänta de partier i filmen som lockade till skratt och sen sitta och lyssna på när hela biografen fylldes av det. En del klappade till och med händerna.
Det är mäktigare att se en film på en stor biograf dessutom är det roligare att se den tillsammans med andra, speciellt i en fylld biosallong.

Nu blir det kanske inte någon mer gång på bio, men när filmen väl släpps på Blu-Ray kan ni räkna med att jag kommer införskaffa den direkt. Jag hoppas att de verkligen gör samma grymma jobb med uppföljaren. Synd att Loki (Tom Hiddleston) inte kommer att vara the bad guy längre för hans mimik var helt underbar.

Grymt jobbat alla inblandade, mer sånt här tack! :P

Har precis kommit hem efter ett riktigt härligt träningspass. Det var mer än en vecka sen jag var och tränade på friskis vilket känns. Bakslaget med C-uppsatsen förstörde min motivation totalt. Jag kände inte för att göra något förutom att fixa uppsatsen så att jag kunde bli av med skiten. Nu är den i alla fall inlämnad för en andra rättning. Bara att hålla tummarna och hoppas på det bästa. Vår handledare var inte till mycket hjälp nu heller. Vi får helt enkelt försöka klara oss själva.

Igår blev det officiellt vår! Alla fyra cyklar skulle fram och fixas inför sommaren, dvs. Monarken, Hondan, terrängcykeln och racern. Terrängcykeln gav jag mig på först genom att oljade kedjan, pumpade däcken och sedan en provtur. Monarken startade för en gångs skull på första försöket. Jag och Leif måste ha gjort ett bra jobb med flotören förra året eftersom den alltid brukar fastna när moppen får stå länge vilket resulterar i att moppen inte får någon bensin att smutta på. Jag åkte den sedvanliga turen och fyfan vad det kändes bra! Det är synd att jag inte använder den moppen mer för den är jävligt skön att köra. Lyckades till och med tappa min keps i fartvinden. Fick åka och plocka upp den för att sedan köra hem med kepsen bak-och-fram. Brukar fuska under dessa provturer och ignorera hjälmen då. Aja baja jag vet!

Nu tog jag mig en titt på racern vars enda problem verkade vara brist på luft  däcken. Jag brukar dock aldrig låta den cykeln stå med fullt tryck i däcken. Det är inte bra helt enkelt. Tillsist fyllde jag på luften i däcken och släpade fram min kära Honda som startade glatt på första och gick som en riktigt illsken bålgeting med raketmotor ner till affären. Gud vad jag har saknat MC åkandet. Ruskigt kul!

Alla cyklar är nu redo för sommarens olika aktiviteter. Jag drog med mig pappa på en sådan aktivitet. Vi tog våra racers och drog en runda runt bogesund. 2,5mil på lite mer än 1h blev det. Vi fick till och med sällskap av 11st vildsvin när vi började närma oss Vaxholm.

För att citera pappas första facebook inlägg: "Siljan runt here I come" :P För min del kommer även Vätternrunt. 100mil cyklar inte sig själv så nu får jag sätta fart om jag vill hinna med det. 2,5mil avklarade, 97,5mil kvar :3

Nu har filmen äntligen kommit och jag har verkligen sett fram emot den här. Jag är såld på Marvel och DC comics olika superhjältar. En del mer än andra. Oftast har jag försökt att se alla dessa typer av filmer på bio samt köpa hem dem när det väl gick.

Det var en spontan ide att jag skulle gå och se denna film igår med Jesper, Camilla, Stefan och Nils. En väldigt bra ide. När vi stod i kön för att köpa popcorn sprang vi till och med in i en av våra föredetta klasskamrater från högstadiet. Vi har inte sett honom på tre år så det blev som en liten återträff där. Slår vad om att han inte hade förväntat sig att en av klassens mer överviktiga personer (läs MIG) skulle ha bytt ut stillasittande framför datorn till olika typer av motion och att ha genomfört En Svensk Klassiker. Han skulle faktiskt också försöka sig på en, men jag hann först ;)

Filmen var allt som jag hade förväntat mig och mer. Action från början till slut och den förtjänar verkligen sina 4/5 stjärnor som bland annat metro hade givit den. Hulken fick äntligen komma till sin rätta, både skådis (Mark Ruffalo) och den animerade verisionen gjorde ett grymt jobb! Iron Mans (Robert Downey Jr) roliga kommentarer var klockrena, men även de andra karaktärerna hade något roligt att komma med. Äkta Marvel humor genomsyrade olika partier i hela filmen <3 Absolut sevärd, speciellt på bio!

Jag ger filmen 10/10 eftersom den föll mig helt i smaken. Alla karaktärer hade redan blivit introducerade genom de olika enskilda filmerna som har producerats genom åren, därav behövdes inget sådant och handlingen kunde istället ta ett annat fokus. Jag känner att denna film skulle jag lätt kunna gå och se igen, det är inte ofta jag går och tittar på samma film flera gånger på bio. När jag väl gör det betyder det alltså att filmen var riktigt bra. Det enda negativa jag har att komma med var väl att 3D effekterna kanske inte var så imponerande många. Men det gör inget för jag skulle kunna se den här filmen utan 3D.

Mitt råd till er: Gå och se filmen medan den fortfarande går på bio!

När vi insåg igår att anledningen till att det har gått så bra för oss med C-uppsatsen är för att vår handledare inte har skött sitt jobb. Vi vet inte hur en C-uppsats ska skrivas, det är handledarens jobb att hjälpa och guida oss i rätt riktning. Detta har hon totalt misslyckats med och jag tror nog att alla i min handledningsgrupp instämmer fullständigt. Det gynnar inte oss ett skit om vår handledare är sckersöt och snäll och bara håller med i det vi skriver. Jobbet går ut på att peta, pilla och beordra ändringar av oss så att vi har något vettigt att komma med i slutet av terminen. Nu slutade det istället med att de ändringar som hon borde ha givit oss INNAN vi gick upp med skiten måste fixas nu. Och det är tamejfan inte en liten hög med ändringar.

Förutom detta krossade hon även min klasskamrats hopp om en lyckad C-uppsats genom att invagga oss i falsk trygghet genom att säga att allt var frid och fröjd med vår uppsats och vi skulle minsann inte ha några som helst problem att ta oss igenom. Har denna kvinna ens läst vad vi har skrivit?! Det verkar fan inte som det! Det hon har kollat på är våra rubriker och sen skummat resten. Sen verkade denna handledare inte vara intresserad av att läsa mycket text eftersom hon hela tiden sa åt oss att kapa det vi hade skrivit. Detta resulterade i att viktiga saker inte kom med som vi hade från början.

VARFÖR väljer hon att bli handledare om hon nu inte har tid eller lust att sköta sitt jobb på rätt sätt? Hon gör bara livet surt för oss som blev handledda av henne. Det var fan inte kul att sitta där med examinatorn och få höra hur det egentligen låg till med vår uppsats. Min klasskamrat började till och med gråta medan jag själv blev frustrerad och arg. Nu börjar arbetet med att rätta till allt som vår handledare misslyckades med att förmedla. Dvs. en stor delen av uppsatsen måste fixas.

Snart är det bara en månad kvar, sen slipper jag den här skiten. Jag är riktigt trött på Ersta nu.

Detta var ännu ett lopp som jag genomförde för första gången, men absolut inte sista. Banan bestod av betydligt mer terräng om jag ska jämföra med premiärmilen samt att den här gången skulle jag springa 12km.

 

Jag och Cecilia fick som sagt skjuts in till loppet. Väl på plats lämnade vi in våra överdragskläder, tack och lov lyssnade jag på Cecilia och sprang loppet i endast T-shirt (Vi hade båda våra Tjur ruset T-shirts, yeah!). Självklart hade jag även löpartights och mina fina nya löparskor på mig, så tro nu inget annat. Det var lite småkyligt till och från men så fort jag och Cecilia klämde in oss bland alla andra tjejer vid start spelade det ingen roll längre. Uppvärmningen leddes av Friskis och Svettis och sen var det bara att bege sig ut i terrängen. Precis vid starten försökte jag och Cecilia undvika att bli dyngsura om fötterna på en gång eftersom vi trots allt skulle ta oss igenom 12km. Jag tror dock att Cecilia lessnade på detta koncept efter 3km för då plöjde hon rakt igenom en sträcka med gyttja och vatten medan jag försökte ta mig runt på sidorna. Hade jag vetat att de löpare som var framför mig just då skulle hindra mig samt släppa femtioelva grenar i ansiktet på mig hade jag nog gladeligen tagit samma väg som Cecilia.

 

Medan vi sprang hade Cecilia som uppgift att dra och hålla tillbaka mig, samtidigt som hon i detalj berättade för mig vad som komma skulle under banans gång. Totalt var det ca fem jobbiga backar som vi trippade upp för annars var banan ganska platt och behaglig. Vi hade båda tejpat fötterna i förebyggande syfte eftersom de skor som vi hade på fötterna var nyinköpta. Våra skor fungerade bra och fästet svek aldrig, inte ens när vi plöjde fram genom gyttjan på vissa ställen. Jag däremot började känna av ett välbekant skavande på hålfoten när vi hade tagit oss igenom första varvet på 6km. Förutom skavandet lyckades även ett av mina skosnören gå upp vilket jag var tvungen att rätta till. Hade klantat mig och glömt att göra dubbelknutar.

 

Nu var vi inne på sista varvet och det kändes bra, förutom skavandet i skorna men det kunde jag förtränga. Cecilias kondition är snäppet bättre än min men hon stannade ändå kvar vid min sida vilket jag uppskattade. Tillsammans tog vi sikte på ett par gröna tröjor som det stod ”military training” på. Dessa kvinnor skulle vi bara om innan målgång vilket vi även lyckades med. Felet som många gör under dessa tävlingar är att gå på för hårt och sen slutar det med att de får gå under vissa delar av banan för att orka. Cecilia höll oss i en jämn takt som gjorde att vi kunde jogga hela vägen vilket även var vårt mål.

 

Jag kände att skavandet från mina skor bara blev värre och värre ju närmare mål vi kom, men det skulle inte hindra mig. Vi slog på stort med en magnifik spurt innan målgång vilket uppskattades av de som tittade på. En liten segergest a la Daniel Bryan blev det också.

Tiderna blev: Cecilia – 1:19:53 , Emelie – 1:19:56.

 

 

Efter målgång fick vi medalj, banan, sportdryck, vatten, tuggumi, risenta kakor och en kanelbulle. Mums! Allt smakar så mycket bättre efter ett träningspass. Nu var det bara att ta vårt pick och pack för att sedan ta oss hem till Cecilia. Det är märkligt att jag kan fortsätta att springa på mina skavsår under tävlingen, men så fort jag kommit i mål så gör det så pass ont att jag inte kan röra mig obehindrat.

 

 

På vägen hem stannade vi till vid Mörby Centrum där vi gick till biblioteket och roade oss i väntan på bussen. Bibliotekarien noterade våra skitiga skor och byxben och kunde inte låta bli att fråga vad vi hade haft för oss. Lika så busschauffören kommenterade: ”Oj ni har haft riktigt roligt ser jag!” när vi klev ombord på bussen.

 

 

Efter en välförtjänt dusch och sen lunch ordnade jag och Cecilia med beställningarna till våra träningströjor och byxor som vi ska bära under kommande lopp. Kommer bli supersnyggt vill jag lova! Vi avslutade sedan kvällen genom att titta på en wrestling DVD ”The Best of SOS – Sheamus O’Shaunessy” som var riktigt bra. Min favoritmatch var helt klart den sista då Sheamus mötte Stu Sanders (aka Wade Barrett) och Drew var kommentator. Den där trion är oslagbar och helt underbar. Det är synd att WWE inte lyfter fram deras fulla potential.

 

Den här dagen var helt klart lysande och mycket tack vare systra mi Cecilia. Detta måste vi helt klart göra om!

När jag kom hem igår efter jobbet möttes jag av två paket precis innanför dörren som var adresserade till mig. Jag hade en gissning på vad det kunde vara i dem, men jag vågade ändå inte hoppas. Det ena paketet var pyttelitet och därför visste jag att det måste vara mina skosnören som jag beställt för ca två dagar sen. 5 par hade jag skickat efter, 2st lila, 2st gröna och ett par svarta. Jag har redan provat ut de lila skosnörena på mina skor som jag ska ha på examen i juni. Tyvärr var de inte lika långa som de skosnörena som satt på, men det gör inget för jag lyckades ändå knyta dem med skon på. Kommer att bli superbra tillsammans med de övriga kläderna. Det är många som har frågat efter bilder på klänningen och visst har jag tagit en bild när jag bär allt, men den blev inte tillräckligt bra för att jag ska slänga upp den här eller på facebook. Färgerna och detaljerna kom inte till sin rätt, men vad kan jag förvänta mig när jag tar kortet genom en spegel med en mobilkamera. Ni får helt enkelt vänta tills jag har någon annan här som kan ta en bild ;)


Det andra paketet var gigantiskt. Eller det kändes som så med tanke på att den var inslagen i en stor vattentät påse. När jag såg att paketet kom från USA trodde jag inte mina ögon. Jag skulle få detta paket först i maj stod det ju på orderbekräftelsen. När jag äntligen fått bort all plast och kartong tittade boken fram som jag hade beställt. Den var stor och tung. Äntligen! Som jag har längtat.


Jag fick boken om Batmans nemesis The Joker. Är som sagt tokig i denna seriefigur. Boken berättar hela karaktärens historia och tar upp allt som han har varit med i (serietidningar, filmer, TV-serier etc). Den är även späckad med fantastiska bilder från 1940 (då The Joker först dök upp i serietidningarna) fram till 2011 (då boken trycktes). Jag har faktiskt redan hunnit läsa klart boken, men det gör inget för det var absolut inte sista gången som jag köper hem något föremål som The Joker pryder. Som jag sa till pappa: Vänta du bara tills jag införskaffar min aldeles egna lägenhet eller hus. Då jävlar ska det lekas med grönt och lila :P

 

Fick lite assistans av Cecilia idag med att inhandla en outfit till min sjuksköterskeexamen i juni. Jag fick en guidad tur till alla butiker i stan som har lite alternativa kläder som jag har fattat ett tycke för. Det gäller bara att hitta det som passar mig. Mycket snyggt finns det, men jag har inte rätt kroppstyp för allt. Vi besökte allt som allt 4 butiker och det resulterade i en svart klänning i kombination med illgröna leggings och svart/lila handskar. Införskaffade även illgrönt nagellack samt ögonskugga till detta + ett par lösögonfransar som är apstora och gjorda av fjädrar. HERREGUD! Förstår inte hur jag ska kunna se något med dem på, men Cecilia trodde att det skulle se awesome ut så jag provar väl helt enkelt :P Måste våga prova något nytt! Vi var även på jakt efter ett par skor också men där hade vi inte samma tur. Jag ska prova med ett par som jag har hemma och bara byta ut skosnörena till en annan färg för att det ska passa in bättre.

Förutom detta hittade jag även två linnen, ett grönt och ett lila. Vi svängde också förbi löplabbet och införskaffade nya löparskor. Jag passade då på att köpa inlägg så nu ska vi se om jag inte kan få bukt med mitt dumma knä.

Innan vi avslutade vår shopping dag svängde vi förbi lite butiker som sålde serietidningar. Där hittade Cecilia en massa saker och jag var riktigt sugen på att inhandla en del serietidningar som The Joker var med i. Lugnade mig dock eftersom jag redan beställt en bok från internet som handlar om den karaktären. Vill inte ha dubbletter. Har verkligen fått dille på denna superskurk sen jag spelat de båda Batman spelen på PS3. Tror dock att min fascination sträcker sig långt tillbaka till min barndom då jag bara älskade att titta på Batman: The animated series. Batman var självklart cool men The Joker var lite bättre enligt mig. De båda karaktärerna i kombination var självklart oslagbart. Deras kemi är bara för underbar. Jag har en känsla av att The Joker har haft en liten påverkan på mig när det kommer till mina favoritfärger. Jag bara älskar grönt och lila numera. Speciellt i kombination. Det är precis dessa färger som The Joker bär. Coincidence? I think not ;)

Många har påpekat att det var länge sen som jag uppdaterade här. I know, I know. Tiden har liksom inte räckt till och jag har helt enkelt prioriterat andra saker. Har dessutom uppdaterat på Band of Sisters. Tar lite tid att hålla igång två bloggar.

C-uppsatsen är i stort sett klar och har varit det i två veckor nu. Vi ska göra de sista ändringarna i morgon typ och sen lämna in på måndag nästa vecka förhoppningsvis. Jag har med andra ord inte haft mycket att göra de senaste veckorna på schemat därför har jag anmält mig frivilligt till att jobba på DS. Sen har jag ju tränat som vanligt och inhandlat Batman: Arkham City, så lite TV-spel har jag också roat mig med.

Var även på mitt första live Wrestling event i Stockholm tillsammans med Cecilia. Det var riktigt kul! Tog en stund för mig att komma in i stämningen men när jag väl gjorde det blev det hundra gånger roligare. Vi hade wrestlarna i knät flera gånger och en av dem tuggade till och med på Cecilias glasögon haha :P Folket som var där och tittade var även hur sköna som helst. Kommer absolut att bli fler gånger!

Var uppe i Vemdalen över påsk nu också där jag bakade en massa, körde snöskoter och åkte skidor. Pappas högra pjäxa (som jag använda) sprack mitt i en vänstersväng vilket betyder att jag måste inhandla nya till nästa år om jag vill kunna åka skidor. Har min snowboard självklart men vill kunna variera mig.

Kort sammanfattning om vad jag har haft för mig den senaste tiden :3 Det får duga för tillfället.

Ill be back!

Igår fick jag äntligen möjlighet att träffa en av mina kära kusiner som jag inte sett på flera år. Kärt återseende var bara förnamnet. Har verkligen saknat honom otroligt mycket och jag hoppas av hela mitt hjärta att han ska må bättre snart. Nu kommer det absolut inte att dröja lika länge innan jag träffar honom igen, inte om jag får bestämma i alla fall.

Det är första gången jag springer det här loppet och det kan absolut bli fler gånger. Underbar bana som gav mig flashbacks ifrån Tjur ruset 2011. Det enda som var lite tråkigt var väl att vi fick springa två varv runt för att det skulle bli 1mil, men det gjorde inget för vädret var på vår sida och det var helt enkelt fantastiskt att springa.

Cecilia hade lite ont om tid och tänkte då starta i 12:30 gruppen som skulle springa milen på under timmen. Min ambition var att försöka hinna till starten innan dess, men det sket sig rejält. Bussen släppte av mig vid universitetet 12:30 och sen hade jag inte en aning om hur jag skulle gå för att ta mig till målområdet. Jag gav helt enkelt upp på att stressa dit utan tog en lugn promenad i solen till start och mål området. Väl där gick jag fram till där banan delades i varvning respektive målgång för då var jag säker på att få en glimt av Cecilia. Hon dök även upp efter en kort stund och jag passade på att vråla på henne och klappa händerna. Hennes tid var väldigt bra ca 27minuter hade gått sen starten. Louise ringer mig nu och jag berättar vart jag är så vi kan stå tillsammans och heja på Cecilia innan det är dags för oss att springa. Vi passade på att ta lite kort medan vi väntade.

Tillsist kom Cecilia springandes lika snabbt som en energifylld maratonlöpare och då var vi beredda med kamerorna. Jag fick hennes snygga anlete på bild.

Hon fick en grym tid på 55:44. Inte illa för att vara första gången som hon springer milen för i år. Dessutom personbästa. You go girl!

Nu var det min och Louises tur att springa i det vackra vädret. Direkt efter start börjar det sticka i mitt högra knä så klart. Det är bra märkligt hur kroppen fungerar med tanke på att jag inte har haft ont i mitt knä nu på ett tag, oavsett vad jag har gjort. Jag har sprungit kortare sträckor hemma utan problem, men bara för att det är tävling så ska knät bråka? Nej jag förstår icke… Jag är inte den som ger mig därför skiter jag i knät eftersom det mest är obehagligt och fortsätter springa loppet. Av någon konstig anledning håller jag takten perfekt nu, annars brukar det vara Cecilia som får bromsa mig för att jag springer för fort. Louise är vid min sida under hela loppet och vi hinner till och med prata lite mellan andetagen. Väldigt mycket snarare. Vi springer förbi en gubbe som låter som ett lokomotiv när han andas. Det är märkligt hur olika vi alla är, ingen är den andra lik. Jag och Louise startade typ sist men tack vare vårt jämna tempo drar vi om flera löpare som har hållit ett allt för högt tempo och nu måste sakta ner. Uppförsbackarna märks knappt för oss där vi tuffar på runt banan. Kilometrarna räknas ner väldigt snabbt känns det som. Jag lägger märket till en kille som har ett par shorts som det står Hayabusa på och tänker: Honom ska jag bara om innan mål. Det visade sig inte vara ett problem för han orkade inte upp för den sista uppförsbacken. Han var med andra ord inte lika snabb som en Suzuki Hayabusa

Louise hade fått utstå håll under banans andra varv samt lite protester från musklerna i benen men nu när det var dags för upploppssträckan var hon redo för att dra upp tempot ytterligare. Det gick inte att få till en snygg spurt så vi nöjde oss helt enkelt med att öka på tempot så pass att vi kunde passera flera andra löpare innan mål utan att knuffa omkull någon. Klockan stannade på 1:02:35 för min del och Louise kom i mål på 1.02.44. Tappade henne lite i slutet men det gjorde inte så mycket. En av löparna som jag sprang om innan mål gratulerade mig för att jag tog henne på upploppet.

Vid målområdet fick vi medalj, banan, vatten, tuggummi och en kexchoklad. Att komma i mål och bli tilldelad dessa små saker gör bara att jag vill springa en gång till. Jag bara älskar det! Louise mamma och co kom ner till målområdet och gratulerade oss för ett bra lopp. Nu var det bara hemresa kvar och då fick jag skjuts av Louise och co halva vägen vilket jag uppskattade väldigt mycket!

En sak som störde mig var att när jag väl kom i mål hög det till värre än någonsin i knät, gör fortfarande ont i vissa vinklar i skrivande stund. Förstår inte vad jag har lyckats med, eller jo… Förmodligen beror det på att jag ignorerade mitt knä och sprang en mil ändå. Nästa gång kanske jag ska försöka använda mig av ett stöd för knät för att se om det hjälper. Det har aldrig hänt att mitt knä har bråkat från starten av ett lopp så det här är nytt för mig. Jag hoppas på att det bara är något tillfälligt, men blir det värre får jag väl ta och uppsöka sjukvården för att se om de kan förstå sig på vad min kropp vill säga mig.